Klockan är sent och det är fredag. Bokprojektet jag sysslar med har deadline i slutet av nästa vecka och jag har varit så sjukt stressad att jag bara stängt av och stoppat huvudet i sanden.

Men, så vågade jag be om hjälp med saker jag inte mäktade med. Och vet ni att jag fått hjälp? Det känns så fint.

Bland annat ska boken innehålla olika recept som man kan baka hemma. Och det är jag som fotar dessa recept, eller inte bara fotar, det är jag som ska fixa rekvisita, kompostition, rätt ljus, färgmatchning osv. Så sjukt svårt. För även om jag liksom har ett bra bildseende och är duktig på mitt jobb som bröllops- och bostadsfotograf så är matfoto ingenting jag sysslat så mycket med tidigare.

Med de andra böckerna har jag fotograferat bakverk och maträtter på plats och då har det blivit en naturlig variation i underlag (bord etc), tallrikar osv. Men hemma! Herregud! Jag har typ två olika bakgrunder – mitt matbord och balkongbord. Kris och panik!

Men med hjälp och lån och inköp av rekvisita löser det sig. Det blir till och med fint :) Och jag känner bara en sån enorm lättnad. Jag kan inte slappna av än, för det återstår mer jobb, men jag kan iallafall sova nu.

Annars så är det bröllop på landet i Tjällmo imorgon. Bland hundar och gotlandskaniner. Min kopp te!

Och så fyller jag ju år nästa söndag..

För att fira att (nästan) alla bröllop är fotade och boken kommer vara klar har Fredrik och jag bokat några dagar i Höga Kusten i september. Jag har haft Höga Kusten på min vilja-uppleva-lista länge och när vi fnulade på att resa nånstans i höst så pratade vi först om Prag. Hur vackert det ska vara etc.. Drömmigt!

Men så kände jag efter lite till och märkte att jag inte alls ville åka till en storstad (iaf inte just nu) utan jag längtar efter naturen! Nu när jag inte längre bor mitt i naturen så saknar jag den enormt. Så ett vandringsäventyr uppe i Ångermanland blir det!

Följ mig på insta!

Följ gärna mitt företagskonto på Instagram för lite bilder på bakverk och bröllop som jag fotar nu i sensommar <3 Jag heter @dessisfoto där.

Kram å puss!

Den här veckan har känts så tung! Mycket har känts som en börda. Som om jag redan vaknar med minus på energikontot när jag vaknar på morgnarna. Vaknar med en stor suck ni vet.. Och allt eftersom dagen går blir det ännu mer minus. Utan att ha fyllt på med plus.

Här om dagen var vi i och för sig i Viggeby med Trassel och badade tillsammans med henne. De har ju ett hundbad vid en liten klippa där och det var så mysigt! Men det är ungefär det enda roliga jag gjort den här veckan.

Det här med att ha roligt då. Måste livet vara så jävla roligt då? kanske ni tänker. Mitt svar är ett rungande JA!

Jag lyssnade på ett avsnitt av Högkänslighetspodden som handlade om vikten av att ha roligt när man är högkänslig. Avsnittet heter ”Vad ser du fram emot?” och kan lyssnas på här.

Jag har alltid upplevt att det verkar vara så mycket viktigare för mig att ha roligt än andra runt omkring mig. De flesta har fullt upp med att vara vuxna, medan jag mest gjort det som är roligt även om det kanske ses som barnsligt. Jag tycker t ex att det är minst lika roligt att leka i en lekpark som barnen gör!

Jag tar mig tiden till att göra roliga saker, vare sig det är att cykla mountainbike eller åka på en spontanutflykt nånstans. Att cykla i skogen är ju vuxenlek! Det vet alla som gör det :D

Den här livsstilen är väldigt viktig för mig, skulle faktiskt vilja säga att det är avgörande för mitt mående. Så jag har skapat mig ett liv där jag generellt har mycket tid för mina fritidsintressen, där spontanitet och roliga infall är möjligt. Även om jag såklart inte alltid får till det. När orken inte finns och jag blir uppbokad för mycket på ”måsten” så mår jag så kasst! Blir deppig, orkeslös och tillvaron blir mest bara grå.

I eftermiddag fotograferade jag en familj till nya boken jag gör, och sen fotade jag en lägenhet. Var helt slut efter det! När jag kom hem hade vi besök av Leffan som fyllde på lite av energinivåerna som tur är. Svidade sen om till cykelkläder och drog till skogs och körde i Vallaskogen medan Fredrik tog en promenad med hundarna i samma skog. Vi är hundvakt åt både Trassel och Pixel nu.

Det var jättekämpigt i skogen då jag strypt mitt kolhydratintag drastiskt de senaste fyra dagarna. Jag fick stanna flera gånger och pusta. Men jag gjorde mina fyra varv och så rullade jag hemåt.

Kikade i Garmin Connect-appen och såg att jag iallafall hade cyklat lika fort som jag brukar trots att pulsen låg med typ 10 slag i minuten högre i snitt än vad den brukar. Då kändes det lite bättre. Och när jag kom hem och pustat ut ett tag så kände jag mig ordentligt pigg för första gången på flera dagar.

Vilken mirakelmedicin träning är alltså!