Många har säkert hört talas om honom. Markus Torgeby som har bott i en kåta i de jämtländska skogarna i fyra år. Ingen el, inget rinnande vatten, ingen dator, ingen mobiltelefon.
Ju snabbare saker går, desto sämre tålamod får vi. Ju mer tekniken utvecklas desto sämre tålamod får vi. Ute i en kåta i naturen är detta inget problem. Där krävs tålamod, och där föds tålamod.
Att skala av och göra tillvaron så enkel som möjligt tror jag bara är nyttigt för människan. Att gå omkring med alla dessa lyxproblem vi har är inte sunt. Jag har till exempel svårt för att bli nöjd och jag tror inte lösningen till det är att skaffa sig mer och mer av någonting, utan snarare att skala bort. Jag skulle vilja få bort tankar som ”bara jag fick det skulle jag vara lycklig”. Jag har tänkt mig att ett stort vitt stenhus med stora fönster och en trädgård skulle göra mig lycklig. Men så tänker jag ett snäpp längre och inser att det inte är tillförseln av saker som gör mig lycklig. Det skulle snarare kunna vara precis tvärtom.
Tänk att förstå innebörden av att kunna få rinnande vatten direkt ur kranen, att ha det varmt och gott inomhus året runt.. Om vi aldrig lever utan dessa självklarheter, hur ska vi kunna uppskatta dem på riktigt? Hur ska vi då kunna skilja de riktiga problemen mot de påhittade? Hur många gånger har jag inte stått vid spegeln om morgnarna och varit frustrerad för att jag inte har några kläder att ta på mig? Det är ju bullshit! Jag har två byråer fulla med kläder.
Det skulle vara skönt att bara köra sitt eget race därute i skogen.. Jag skulle vilja testa på det här enkla livet någon gång. Men helst tillsammans med någon.
Någon som hajjar vad jag menar och kanske funderat på samma sak?
Nedan följer ett klipp ur dokumentären Löparen som har sänts i SVT:
