Har vankat av och an med det här inlägget för jag vet inte vad jag ska skriva. Det tar bara stopp. För hur skriver man att ens favoritdjur inte längre finns? Även om Trassel inte var min hund så hade hon en speciell plats hos mig. Mycket för att hon hade stor integritet. Hon var inte en hund som viftade på svansen åt vem som helst. När hon väl hade fattat tycke för en så kände man sig utvald. Hon ville vara nära, men inte för nära.
Jag tyckte om att ha Trassel hos mig. Vi åkte ofta iväg och gick på vackra platser tillsammans, och var det väder för det badade hon gärna i en sjö. Det var hennes favoritgrej i hela världen! Att simma.
I december fyllde hon 12 år och för ett par veckor sedan fick hon somna in. Det gjorde mig väldigt ledsen, samtidigt som jag visste att den här dagen skulle komma. Jag har inte så stor erfarenhet av att hantera död och den sorg som kommer med den. Min farmor dog när jag var 6 år gammal och hon är den enda nära släkting som har gått ifrån mig.
Döden känns främmande och overklig. Jag själv går omkring med en tanke om att jag är odödlig (jag har å andra sidan överlevt ganska många saker). I och med den känslan är jag inte rädd för att dö, men jag är nog mer rädd att andra ska dö. Med Trassels bortgång blev döden mer påtaglig, den finns. Ingen slipper undan den.
Trassel, du var den finaste hund jag kunde tänka mig! Du är saknad varje dag och jag hoppas vi en dag ses igen <3
No Comments